Idag sov vi länge och efter lunchen gav vi oss ut i kylan för att jag skulle anmäla mig till körkortsutbildning. Sagt och gjort, nu är alla papper ifyllda och inskickade och mina första lektioner är inbokade, så nu börjar jobbet mot målet: Körkort innan sommaren. Enligt tanten på körskolan ska det inte vara några problem och själv tror jag självklart att jag är en naturbegåvning och att det ska gå hur bra som helst.
Redan efter två dagar hemma med Olivia känner jag att jag lärt känna henne mer. Hon är en sådan glad lite skit och det har så här långt (vilket i och för sig inte är särskilt långt om man betänker att resan varar i åtta månader) varit fantastiskt härligt att få spendera tiden med henne. Hon börjar varje dag med ett leende och sedan fortsätter det så. Jag känner att jag trots kylan har blivit några grader varmare.
tisdag 12 januari 2010
måndag 11 januari 2010
Första dagen
Första pappaledighetsdagen är avklarad och det var en väldigt mysig och produktiv dag. När Julia och Nadia gått lekte jag och Olivia i barnens rum ett litet tag och sedan var det sovdags både för henne och mig. Det var fantastiskt skönt och välbehövligt efter några nattuppvaknanden och tidig morgonrevelj.
Eftersom vintern tagit hela Sverige som gisslan var AIK-träningen som vi planerat att gå på inställd, men vi tog ändå bussen till Solna för ett besök hos farmor (Olivias alltså. Dvs min mamma). Efter att vi bytt tjänster - lunch mot datorsupport - var det sovdags igen och vi tog bussen tillbaka in till stan. Medan Olivia sov passade jag på att lämna tillbaka en lånebok på Stadsbiblioteket och anmäla mig till körskolan. Har lovat Julia att jag ska ha körkort till sommaren, så nu är det upp till bevis.
När sedan Nadia hämtats och Julia kommit hem satte jag igång med maten: Beer Butt Chicken, dvs kyckling i ugn med en halvfull ölburk proppad med kryddor uppstucken i ändan. Den står nu och lagas som bäst och hela lägenheten luktar fantastiskt!
Sodomerad kyckling
Eftersom vintern tagit hela Sverige som gisslan var AIK-träningen som vi planerat att gå på inställd, men vi tog ändå bussen till Solna för ett besök hos farmor (Olivias alltså. Dvs min mamma). Efter att vi bytt tjänster - lunch mot datorsupport - var det sovdags igen och vi tog bussen tillbaka in till stan. Medan Olivia sov passade jag på att lämna tillbaka en lånebok på Stadsbiblioteket och anmäla mig till körskolan. Har lovat Julia att jag ska ha körkort till sommaren, så nu är det upp till bevis.
När sedan Nadia hämtats och Julia kommit hem satte jag igång med maten: Beer Butt Chicken, dvs kyckling i ugn med en halvfull ölburk proppad med kryddor uppstucken i ändan. Den står nu och lagas som bäst och hela lägenheten luktar fantastiskt!
Sodomerad kycklingsöndag 10 januari 2010
Nu börjar allvaret
Imorgon börjar min pappaledighet på riktigt när Julia börjar jobba. Jag ser verkligen fram emot det här dryga halvårets paus från jobblunken och att få spendera mer tid med Olivia (och Nadia också iofs, även om hon ju är på dagis större delen av dagen).
Dagarna innan jag slutade på jobbet var nog den vanligaste frågan jag fick hur länge jag skulle vara borta. När en av de äldre kvinnorna på kontoret frågade mig utspelade sig följande dialog:
Hon: Hur länge är du pappaledig?
Jag: Från årsskiftet fram till och med augusti ungefär, lite beroende på när Olivia får börja dagis.
Hon: Jaha, jag förstår - Vinter-OS och fotbolls-VM?
Kan man vara så fast i sin egen syn på könsroller att hon på allvar tror att jag är hemma åtta månader för att det under två av dem är sportevenemang? På vilket sätt underlättar det för mig att se fotbolls-VM på kvällstid för att jag är hemma på dagen?
Så for the record: Jag är inte hemma för att titta på sport. Jag är heller inte hemma för att få klappar på axeln för att jag är en duktig pappa som tar hand om mina barn. Jag är hemma för att Olivia och Nadia bara kommer vara små en gång i livet, men jobba ska jag göra i 30 år till.
Men det visste nog ni som läser den här bloggen redan...
Dagarna innan jag slutade på jobbet var nog den vanligaste frågan jag fick hur länge jag skulle vara borta. När en av de äldre kvinnorna på kontoret frågade mig utspelade sig följande dialog:
Hon: Hur länge är du pappaledig?
Jag: Från årsskiftet fram till och med augusti ungefär, lite beroende på när Olivia får börja dagis.
Hon: Jaha, jag förstår - Vinter-OS och fotbolls-VM?
Kan man vara så fast i sin egen syn på könsroller att hon på allvar tror att jag är hemma åtta månader för att det under två av dem är sportevenemang? På vilket sätt underlättar det för mig att se fotbolls-VM på kvällstid för att jag är hemma på dagen?
Så for the record: Jag är inte hemma för att titta på sport. Jag är heller inte hemma för att få klappar på axeln för att jag är en duktig pappa som tar hand om mina barn. Jag är hemma för att Olivia och Nadia bara kommer vara små en gång i livet, men jobba ska jag göra i 30 år till.
Men det visste nog ni som läser den här bloggen redan...
onsdag 30 december 2009
Fyra år och nio månader
Jag minns som igår den där julaftoneftermiddagen för fyra år sedan. Hur vi kom upp i korridoren, in i pappas rum och hur han låg där på sängen längst in mot fönstret. Den var uppfälld i ryggen och han låg soldränkt och tittade ut genom sitt fönster mot sjukhusparken utanför med något nästan drömskt i blicken. Han utstrålade lugn. Som någon som klarat av något de kämpat hårt för att göra. Han fick julklappar. Tofflor. CD-skivan som mitt band jobbat med under hösten och som jag inte visste då att pappa aldrig skulle hinna lyssna på. Det var den sista gången jag träffade pappa och han var rikitigt vaken. Dagen efter när vi kom var han trött och orkade inte prata. På annandagen dog han.
Fyra år sedan. Jag kan knappt tro det.
Jag minns ännu tydligare kvällen och natten för nio månader sedan när vår lilla familj växte med en tredjedel på, vad som kändes som, rekordtid. Den lilla människan med alla tår och fingrar men med lite svårigheter att andas.
Nio månader. Kan knappt tro det heller. Hon har blivit så stor.
Nu är det snart nytt år och det är dags för Julia att börja jobba igen och det har blivit min tur att vara hemma med Olivia, vilket gör att jag känner att det kanske är läge att börja blogga lite igen så att ni vet vad som händer med oss.
Gott nytt år!
Fyra år sedan. Jag kan knappt tro det.
Jag minns ännu tydligare kvällen och natten för nio månader sedan när vår lilla familj växte med en tredjedel på, vad som kändes som, rekordtid. Den lilla människan med alla tår och fingrar men med lite svårigheter att andas.
Nio månader. Kan knappt tro det heller. Hon har blivit så stor.
Nu är det snart nytt år och det är dags för Julia att börja jobba igen och det har blivit min tur att vara hemma med Olivia, vilket gör att jag känner att det kanske är läge att börja blogga lite igen så att ni vet vad som händer med oss.
Gott nytt år!
torsdag 26 mars 2009
Hemma från BB
Så har hon kommit, den lilla tjejen som vi väntat på betydligt kortare än vad som är brukligt. Därför kändes det nästan bara som en logisk konsekvens när förlossningen tog fyra minuter från det att vi kom in i förlossningssalen. David kallade det för en shake-n-bake-graviditet och jag är nog böjd att hålla med, även om resultatet blev en minst lika välgräddad bulle.
Det var den korta versionen. Vill ni ha den långa versionen, fortsätt läs, annars kan ni scrolla ner till bilderna i slutet av inlägget.
Det började med att jag och Julia satt och kollade på tv i tisdags och att jag märkte att Julia då och då stannade av och andades för att hon fick sammandragningar. Inget konstigt i det, det hade hon haft från och till i någon vecka, men efter ett tag fick jag lite känslan av att de kom ganska ofta och frågade om det inte kunde vara förlossningen som var på gång, men eftersom intensiteten i värkarna var så låg så trodde Julia inte det. När det gått ytterligare ungefär en halvtimme och de fortsatte komma lika regelbundet plockade jag dock fram mobilen och började klocka dem med min nyutvecklade värktimer till mobilen (som snart kommer gå att köpa på varktimer.se...). Då var det mellan tre och fyra minuter mellan värkarna men de var korta och inte särskilt intensiva, men eftersom man ska åka in när det är ca fem till sex minuter mellan om man är omföderska så ringde vi trots allt till förlossningen på Danderyd och sade att vi trodde att det kanske var på gång. De hade då det mycket nedslående beskedet att de hade fullt just nu, men att vi skulle avvakta och ringa tillbaka igen när det vi trodde att vi skulle åka in så skulle de kolla situationen då. Sedan ringde jag mamma och förberedde henne, eftersom hon skulle kolla Nadia under tiden vi var borta. Jag var ju fortfarande inte säker på att det var på gång, så jag bad henne mest att kanske inte gå och lägga sig ännu.
Det gick nog knappt tio minuter efter jag pratat med mamma så reste sig Julia upp ur soffan med ett litet vrål samtidigt som det sade "PLASK!" på golvet när vattnet gick Hollywood style. Då var det inte längre något snack så jag ringde till mamma igen och bad henne ta en taxi så fort som möjligt och samtidigt ringde vi Danderyd igen. De hade förstås fortfarande fullt, men efter lite väntan sade att de reserverat plats till oss på KS, så efter att vi väntat in mamma och ytterligare några värkar och samtidigt packat det sista gav vi oss iväg med taxi. Tyvärr han Julia kräkas innan vi åkte, vilket gjorde henne lite rädd att det skulle bli som förra gången där hon kräktes hela förlossningen.
If she only would have known...
Den här gången var taxichauffören inte riktigt lika finkänslig som förra gången utan pratade ganska mycket om att Julia inte skulle föda i taxin och att det nog skulle gå bra och allt möjligt som jag svarade på med enstaviga ord.
Väl framme kräktes Julia igen utanför entrén och sedan blev vi insläppta i ett tillfälligt rum där de kollade hur öppen Julia var (5 cm) satte på CTG och skrev in oss. Vid det här laget hade värkarna börjat öka i intensitet. Sedan kom två barnmorskor för att hämta oss och ta oss till förlossningsrummet, men de märkte snart på Julias värkar att det var bråttom så utan större mankemang började de ta på sig förkläden, lägga fram peanger och annat som man gör för att förbereda förlossning. Jag försökte lite fint säga att vi förra gången hade fött på förlossningspall och verkligen tyckt om det och att vi gärna gjorde det nu med, men fick svaret att det nog inte fanns tid. Två krystvärkar senare var Olivia född. Totalt spenderade vi fyra minuter i förlossningsrummet innan det var klart. Helt otroligt.
Min fru är världsmästare på att föda barn.
Så långt var allt toppen, men något måste ju alltid jävlas och så också nu. Ganska snart visade det sig att navelsträngen inte satt i moderkakan utan i fosterhinnan, vilket innebar att de inte kunde dra ut moderkakan med navelsträngen som man brukar och då fick de inte ut den. Så de kallade in den största barnmorskan de hade med ljusblå ögonskugga och rökröst som började trycka Julia så hårt i magen att jag höll på att slå tillbaka. Som tur är var hon väldigt sympatisk så jag lyckades tygla mig (är ju känd för att vara notoriskt våldsam annars...)
Som lök på laxen började de också kasta lite oroliga blickar på Olivia för att hon inte skrek riktigt som hon skulle utan mest smågnydde.
Så helt plötsligt satt jag i en fåtölj och såg på medan de misshandlade min fru för att få ut moderkakan och mitt barn för att hon skulle börja skrika. Inget av det gick särskilt bra.
Olivias tystnad var ingen jättegrej påstod de utan de var bara lite oroliga, men sade att det var helt normalt att det blev så här när förlossningen gått så fort. Hon hade ju knappt fattat att hon kommit ut. Åtgärden där blev en timme i kuvös för säkerhets skull.
Den kvarstannade moderkakan verkade vara ett större bryderi och de sprang in och ut och flera olika personer fick möjlighet att slå min fru i magen utan att det gav resultat. Till slut kom en doktor in och sade att hon skulle göra ett försök och om det inte lyckades så blev det upp till operation. De tvingade i Julia rejält med lustgas och sedan satte hon igång. Exakt hur hon gjorde vet jag inte, eftersom jag tittade bort och ägnade mig åt att lugna Julia - som nu hade rejält ont - men plötsligt ropade hon till och visade upp en hel och fin moderkaka.
Problemen var dock tyvärr inte över, utan de kräkningar som hade börjat hemma fortsatte även efter förlossningen. Och fortsatte när vi kommit till vårt lilla rum för natten. Och fortsatte under natten. Och fortsatte under morgonen.
Vi försökte lite husmorstrix, som avslagen cola, men vad som än stoppades i det lilla frut så kom det upp igen. Till slut flyttades vi till ett rum med egen toalett och Julia fick dropp. På morgonen började personalen ha skyddsdräkt och vi blev tillsagda att hålla oss på rummet. Kort sagt hade vi sats i karantän eftersom de misstänkte att Julia kanske hade kräksjuka.
Vi som tänkt att bara stanna över natten fick nu istället vara kvar en natt till för observation. På eftermiddagen igår slutade dock Julia kräkas och nu har vi fått komma hem och hela familjen ligger och sover medan jag skriver det här.
Och som vanligt när man skriver eller säger att Nadia sover så vaknar hon, så det får vara slutet på det här inlägget. Det kommer kanske några inlägg till om hemkosten bl a, så stay tuned.
Nadia pussar sin lillasyster
Lilltjejen
Barmorska i kräksjukedräkt
Det var den korta versionen. Vill ni ha den långa versionen, fortsätt läs, annars kan ni scrolla ner till bilderna i slutet av inlägget.
Det började med att jag och Julia satt och kollade på tv i tisdags och att jag märkte att Julia då och då stannade av och andades för att hon fick sammandragningar. Inget konstigt i det, det hade hon haft från och till i någon vecka, men efter ett tag fick jag lite känslan av att de kom ganska ofta och frågade om det inte kunde vara förlossningen som var på gång, men eftersom intensiteten i värkarna var så låg så trodde Julia inte det. När det gått ytterligare ungefär en halvtimme och de fortsatte komma lika regelbundet plockade jag dock fram mobilen och började klocka dem med min nyutvecklade värktimer till mobilen (som snart kommer gå att köpa på varktimer.se...). Då var det mellan tre och fyra minuter mellan värkarna men de var korta och inte särskilt intensiva, men eftersom man ska åka in när det är ca fem till sex minuter mellan om man är omföderska så ringde vi trots allt till förlossningen på Danderyd och sade att vi trodde att det kanske var på gång. De hade då det mycket nedslående beskedet att de hade fullt just nu, men att vi skulle avvakta och ringa tillbaka igen när det vi trodde att vi skulle åka in så skulle de kolla situationen då. Sedan ringde jag mamma och förberedde henne, eftersom hon skulle kolla Nadia under tiden vi var borta. Jag var ju fortfarande inte säker på att det var på gång, så jag bad henne mest att kanske inte gå och lägga sig ännu.
Det gick nog knappt tio minuter efter jag pratat med mamma så reste sig Julia upp ur soffan med ett litet vrål samtidigt som det sade "PLASK!" på golvet när vattnet gick Hollywood style. Då var det inte längre något snack så jag ringde till mamma igen och bad henne ta en taxi så fort som möjligt och samtidigt ringde vi Danderyd igen. De hade förstås fortfarande fullt, men efter lite väntan sade att de reserverat plats till oss på KS, så efter att vi väntat in mamma och ytterligare några värkar och samtidigt packat det sista gav vi oss iväg med taxi. Tyvärr han Julia kräkas innan vi åkte, vilket gjorde henne lite rädd att det skulle bli som förra gången där hon kräktes hela förlossningen.
If she only would have known...
Den här gången var taxichauffören inte riktigt lika finkänslig som förra gången utan pratade ganska mycket om att Julia inte skulle föda i taxin och att det nog skulle gå bra och allt möjligt som jag svarade på med enstaviga ord.
Väl framme kräktes Julia igen utanför entrén och sedan blev vi insläppta i ett tillfälligt rum där de kollade hur öppen Julia var (5 cm) satte på CTG och skrev in oss. Vid det här laget hade värkarna börjat öka i intensitet. Sedan kom två barnmorskor för att hämta oss och ta oss till förlossningsrummet, men de märkte snart på Julias värkar att det var bråttom så utan större mankemang började de ta på sig förkläden, lägga fram peanger och annat som man gör för att förbereda förlossning. Jag försökte lite fint säga att vi förra gången hade fött på förlossningspall och verkligen tyckt om det och att vi gärna gjorde det nu med, men fick svaret att det nog inte fanns tid. Två krystvärkar senare var Olivia född. Totalt spenderade vi fyra minuter i förlossningsrummet innan det var klart. Helt otroligt.
Min fru är världsmästare på att föda barn.
Så långt var allt toppen, men något måste ju alltid jävlas och så också nu. Ganska snart visade det sig att navelsträngen inte satt i moderkakan utan i fosterhinnan, vilket innebar att de inte kunde dra ut moderkakan med navelsträngen som man brukar och då fick de inte ut den. Så de kallade in den största barnmorskan de hade med ljusblå ögonskugga och rökröst som började trycka Julia så hårt i magen att jag höll på att slå tillbaka. Som tur är var hon väldigt sympatisk så jag lyckades tygla mig (är ju känd för att vara notoriskt våldsam annars...)
Som lök på laxen började de också kasta lite oroliga blickar på Olivia för att hon inte skrek riktigt som hon skulle utan mest smågnydde.
Så helt plötsligt satt jag i en fåtölj och såg på medan de misshandlade min fru för att få ut moderkakan och mitt barn för att hon skulle börja skrika. Inget av det gick särskilt bra.
Olivias tystnad var ingen jättegrej påstod de utan de var bara lite oroliga, men sade att det var helt normalt att det blev så här när förlossningen gått så fort. Hon hade ju knappt fattat att hon kommit ut. Åtgärden där blev en timme i kuvös för säkerhets skull.
Den kvarstannade moderkakan verkade vara ett större bryderi och de sprang in och ut och flera olika personer fick möjlighet att slå min fru i magen utan att det gav resultat. Till slut kom en doktor in och sade att hon skulle göra ett försök och om det inte lyckades så blev det upp till operation. De tvingade i Julia rejält med lustgas och sedan satte hon igång. Exakt hur hon gjorde vet jag inte, eftersom jag tittade bort och ägnade mig åt att lugna Julia - som nu hade rejält ont - men plötsligt ropade hon till och visade upp en hel och fin moderkaka.
Problemen var dock tyvärr inte över, utan de kräkningar som hade börjat hemma fortsatte även efter förlossningen. Och fortsatte när vi kommit till vårt lilla rum för natten. Och fortsatte under natten. Och fortsatte under morgonen.
Vi försökte lite husmorstrix, som avslagen cola, men vad som än stoppades i det lilla frut så kom det upp igen. Till slut flyttades vi till ett rum med egen toalett och Julia fick dropp. På morgonen började personalen ha skyddsdräkt och vi blev tillsagda att hålla oss på rummet. Kort sagt hade vi sats i karantän eftersom de misstänkte att Julia kanske hade kräksjuka.
Vi som tänkt att bara stanna över natten fick nu istället vara kvar en natt till för observation. På eftermiddagen igår slutade dock Julia kräkas och nu har vi fått komma hem och hela familjen ligger och sover medan jag skriver det här.
Och som vanligt när man skriver eller säger att Nadia sover så vaknar hon, så det får vara slutet på det här inlägget. Det kommer kanske några inlägg till om hemkosten bl a, så stay tuned.
Nadia pussar sin lillasyster
Lilltjejen
Barmorska i kräksjukedräkttorsdag 19 mars 2009
Två svindlande år
Det blir lite tjatigt när varje blogginlägg inleds med en ursäkt för att jag är så otroligt dålig på att uppdatera min blogg, men här får ni en ändå: Jag är ledsen för att jag är så otroligt dålig på att uppdatera min blogg.
Igår firade jag och Julia vår tvåårsdag, som i praktiken var i söndags. För två år sedan följde jag lite motsträvigt med Julia och en annan kollega på en fest på Cirkus. Mamma var också där. Tror inte riktigt hon förväntade sig att den kvällen skulle bli starten på ett händelseförlopp som skulle leda till den punkt där jag är idag. Jag gjorde det definitivt inte, men jag har aldrig varit gladare över något i hela mitt liv. Då, för två år sedan, var jag en kroniskt smådeppig singelkille med ständig hjärtesorg. Nu är jag en kroniskt lycklig gift man med en växande underbar familj. Helt otroligt...
Tvåårsdagen firades som sagt igår med en jättegod middag på Stockholms matvarufabrik. Det var otroligt mysigt och trevligt och det var längesedan jag var så mätt.
Annars är ju min ensamledighet över, vilket gör dagarna annorlunda, men fortfarande väldigt sköna. Det är trevligt att ha lite vuxet sällskap igen och även om det tekniskt sett är jag som är pappaledig så får jag ju såklart en del hjälp av Julia. Varje dag har känts som söndag, utom idag som av någon anledning känts som lördag. Fråga mig inte varför.
Nu väntar vi bara på lillasyster. Hoppas hon kommer snart. Det känns som vi kan det här med graviditet nu...
Igår firade jag och Julia vår tvåårsdag, som i praktiken var i söndags. För två år sedan följde jag lite motsträvigt med Julia och en annan kollega på en fest på Cirkus. Mamma var också där. Tror inte riktigt hon förväntade sig att den kvällen skulle bli starten på ett händelseförlopp som skulle leda till den punkt där jag är idag. Jag gjorde det definitivt inte, men jag har aldrig varit gladare över något i hela mitt liv. Då, för två år sedan, var jag en kroniskt smådeppig singelkille med ständig hjärtesorg. Nu är jag en kroniskt lycklig gift man med en växande underbar familj. Helt otroligt...
Tvåårsdagen firades som sagt igår med en jättegod middag på Stockholms matvarufabrik. Det var otroligt mysigt och trevligt och det var längesedan jag var så mätt.
Annars är ju min ensamledighet över, vilket gör dagarna annorlunda, men fortfarande väldigt sköna. Det är trevligt att ha lite vuxet sällskap igen och även om det tekniskt sett är jag som är pappaledig så får jag ju såklart en del hjälp av Julia. Varje dag har känts som söndag, utom idag som av någon anledning känts som lördag. Fråga mig inte varför.
Nu väntar vi bara på lillasyster. Hoppas hon kommer snart. Det känns som vi kan det här med graviditet nu...
fredag 27 februari 2009
Ljusning i krisen?
Eftersom Nadia är en väldigt intelligent ung dam har hon sedan länge förstått att man med fjärrkontrollen kan slå på tv:n, vilket är väldigt roligt. Om man ställer om fjärrkontrollen så att den inte kontrollerar tv:n (det är en sådan där multimojäng) så går hon istället fram och använder knapparna på tv:n. Jag försöker att slå av den allt som oftast, men ibland orkar jag helt enkelt inte eftersom hon snart slår på den igen och då blir tv:n stående på.
Så hände igår och tv:n blev stående på ett program i SVT som hette "Lilla löpsedeln" och är ett nyhetsprogram för kids i mellanstadieåldern skulle jag gissa. Och det är väl bra. Man behöver nog inte vara professor i nutidsorientering för att räkna ut att gårdagens program avhandlade förlovningen mellan Victoria och Daniel, vilket också är i sin ordning. Till studion hade man bjudit den där tjejen på Svensk DAM som plötsliget har blivit hela Sveriges lilla hovreporter för att svara på olika frågor om förlovningen. Inte heller det särskilt underligt.
MEN!
Så säger hon något i stil med:
"Det är väl roligt att det kan komma något roligt nu med alla finanskriser och nedläggningar."
Say what?
Den enda som kan resonera så är ju en människa som är helt totalt opåverkad av krisen. Någon som bara ser finanskris och SAAB-varsel som något tråkigt som man tjatar om på nyheterna och tjofadderalla vad roligt att man slutar prata tråkigheter och att alla istället kan få en kollektiv bröllopspsykos och bara gläääädjas.
Undrar om de resonerar så i Trollhättan?
"Det är klart att det är tråkigt att vi måste flytta till en etta hela familjen och leva på regeringens kraftigt minskade a-kassa, men man ska inte hålla på och fokusera på småsaker. Det viktiga just nu är ändå att Victoria fick sin Daniel."
Jag känner mig lite tveksam...
Lite mer on-topic så var jag och Nadia nere på öppna förskolan i Vasaparken idag. Egentligen skulle vi träffat Thea och Emil (våra grannar) där, men de var inte kvar när jag och Nadia pallrat oss dit. Den tid vi hade kommit överens om hamnade lite mitt i Nadias sovtid så vi blev ganska sena.
Nadia hade förstås roligt ändå, även om det känns som hon tycker att det är roligare när jag leker med leksakerna än när hon gör det själv.
Nu ska jag laga lunch till mig. Fet lunch. Julia har pratat ett tag om att hon tycker jag ser smal ut (vilket jag viftat bort som nys), men när vi var på MVC vägde jag mig och det visade sig att jag tappat 5 kg, vilket på min lilla kropp är ganska mycket. Så nu har jag börjat en uppätningsperiod. Tyvärr rimmar det lite illa med min frus intentioner kring sin egen kropp, så jag fokuserar på luncherna.
Så hände igår och tv:n blev stående på ett program i SVT som hette "Lilla löpsedeln" och är ett nyhetsprogram för kids i mellanstadieåldern skulle jag gissa. Och det är väl bra. Man behöver nog inte vara professor i nutidsorientering för att räkna ut att gårdagens program avhandlade förlovningen mellan Victoria och Daniel, vilket också är i sin ordning. Till studion hade man bjudit den där tjejen på Svensk DAM som plötsliget har blivit hela Sveriges lilla hovreporter för att svara på olika frågor om förlovningen. Inte heller det särskilt underligt.
MEN!
Så säger hon något i stil med:
"Det är väl roligt att det kan komma något roligt nu med alla finanskriser och nedläggningar."
Say what?
Den enda som kan resonera så är ju en människa som är helt totalt opåverkad av krisen. Någon som bara ser finanskris och SAAB-varsel som något tråkigt som man tjatar om på nyheterna och tjofadderalla vad roligt att man slutar prata tråkigheter och att alla istället kan få en kollektiv bröllopspsykos och bara gläääädjas.
Undrar om de resonerar så i Trollhättan?
"Det är klart att det är tråkigt att vi måste flytta till en etta hela familjen och leva på regeringens kraftigt minskade a-kassa, men man ska inte hålla på och fokusera på småsaker. Det viktiga just nu är ändå att Victoria fick sin Daniel."
Jag känner mig lite tveksam...
Lite mer on-topic så var jag och Nadia nere på öppna förskolan i Vasaparken idag. Egentligen skulle vi träffat Thea och Emil (våra grannar) där, men de var inte kvar när jag och Nadia pallrat oss dit. Den tid vi hade kommit överens om hamnade lite mitt i Nadias sovtid så vi blev ganska sena.
Nadia hade förstås roligt ändå, även om det känns som hon tycker att det är roligare när jag leker med leksakerna än när hon gör det själv.
Nu ska jag laga lunch till mig. Fet lunch. Julia har pratat ett tag om att hon tycker jag ser smal ut (vilket jag viftat bort som nys), men när vi var på MVC vägde jag mig och det visade sig att jag tappat 5 kg, vilket på min lilla kropp är ganska mycket. Så nu har jag börjat en uppätningsperiod. Tyvärr rimmar det lite illa med min frus intentioner kring sin egen kropp, så jag fokuserar på luncherna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)