Nu börjar allvaret

Imorgon börjar min pappaledighet på riktigt när Julia börjar jobba. Jag ser verkligen fram emot det här dryga halvårets paus från jobblunken och att få spendera mer tid med Olivia (och Nadia också iofs, även om hon ju är på dagis större delen av dagen).

Dagarna innan jag slutade på jobbet var nog den vanligaste frågan jag fick hur länge jag skulle vara borta. När en av de äldre kvinnorna på kontoret frågade mig utspelade sig följande dialog:

Hon: Hur länge är du pappaledig?
Jag: Från årsskiftet fram till och med augusti ungefär, lite beroende på när Olivia får börja dagis.
Hon: Jaha, jag förstår - Vinter-OS och fotbolls-VM?

Kan man vara så fast i sin egen syn på könsroller att hon på allvar tror att jag är hemma åtta månader för att det under två av dem är sportevenemang? På vilket sätt underlättar det för mig att se fotbolls-VM på kvällstid för att jag är hemma på dagen?

Så for the record: Jag är inte hemma för att titta på sport. Jag är heller inte hemma för att få klappar på axeln för att jag är en duktig pappa som tar hand om mina barn. Jag är hemma för att Olivia och Nadia bara kommer vara små en gång i livet, men jobba ska jag göra i 30 år till.

Men det visste nog ni som läser den här bloggen redan...