Fyra år och nio månader

Jag minns som igår den där julaftoneftermiddagen för fyra år sedan. Hur vi kom upp i korridoren, in i pappas rum och hur han låg där på sängen längst in mot fönstret. Den var uppfälld i ryggen och han låg soldränkt och tittade ut genom sitt fönster mot sjukhusparken utanför med något nästan drömskt i blicken. Han utstrålade lugn. Som någon som klarat av något de kämpat hårt för att göra. Han fick julklappar. Tofflor. CD-skivan som mitt band jobbat med under hösten och som jag inte visste då att pappa aldrig skulle hinna lyssna på. Det var den sista gången jag träffade pappa och han var rikitigt vaken. Dagen efter när vi kom var han trött och orkade inte prata. På annandagen dog han.
Fyra år sedan. Jag kan knappt tro det.

Jag minns ännu tydligare kvällen och natten för nio månader sedan när vår lilla familj växte med en tredjedel på, vad som kändes som, rekordtid. Den lilla människan med alla tår och fingrar men med lite svårigheter att andas.
Nio månader. Kan knappt tro det heller. Hon har blivit så stor.

Nu är det snart nytt år och det är dags för Julia att börja jobba igen och det har blivit min tur att vara hemma med Olivia, vilket gör att jag känner att det kanske är läge att börja blogga lite igen så att ni vet vad som händer med oss.

Gott nytt år!