Hemma från BB

Så har hon kommit, den lilla tjejen som vi väntat på betydligt kortare än vad som är brukligt. Därför kändes det nästan bara som en logisk konsekvens när förlossningen tog fyra minuter från det att vi kom in i förlossningssalen. David kallade det för en shake-n-bake-graviditet och jag är nog böjd att hålla med, även om resultatet blev en minst lika välgräddad bulle.

Det var den korta versionen. Vill ni ha den långa versionen, fortsätt läs, annars kan ni scrolla ner till bilderna i slutet av inlägget.

Det började med att jag och Julia satt och kollade på tv i tisdags och att jag märkte att Julia då och då stannade av och andades för att hon fick sammandragningar. Inget konstigt i det, det hade hon haft från och till i någon vecka, men efter ett tag fick jag lite känslan av att de kom ganska ofta och frågade om det inte kunde vara förlossningen som var på gång, men eftersom intensiteten i värkarna var så låg så trodde Julia inte det. När det gått ytterligare ungefär en halvtimme och de fortsatte komma lika regelbundet plockade jag dock fram mobilen och började klocka dem med min nyutvecklade värktimer till mobilen (som snart kommer gå att köpa på varktimer.se...). Då var det mellan tre och fyra minuter mellan värkarna men de var korta och inte särskilt intensiva, men eftersom man ska åka in när det är ca fem till sex minuter mellan om man är omföderska så ringde vi trots allt till förlossningen på Danderyd och sade att vi trodde att det kanske var på gång. De hade då det mycket nedslående beskedet att de hade fullt just nu, men att vi skulle avvakta och ringa tillbaka igen när det vi trodde att vi skulle åka in så skulle de kolla situationen då. Sedan ringde jag mamma och förberedde henne, eftersom hon skulle kolla Nadia under tiden vi var borta. Jag var ju fortfarande inte säker på att det var på gång, så jag bad henne mest att kanske inte gå och lägga sig ännu.
Det gick nog knappt tio minuter efter jag pratat med mamma så reste sig Julia upp ur soffan med ett litet vrål samtidigt som det sade "PLASK!" på golvet när vattnet gick Hollywood style. Då var det inte längre något snack så jag ringde till mamma igen och bad henne ta en taxi så fort som möjligt och samtidigt ringde vi Danderyd igen. De hade förstås fortfarande fullt, men efter lite väntan sade att de reserverat plats till oss på KS, så efter att vi väntat in mamma och ytterligare några värkar och samtidigt packat det sista gav vi oss iväg med taxi. Tyvärr han Julia kräkas innan vi åkte, vilket gjorde henne lite rädd att det skulle bli som förra gången där hon kräktes hela förlossningen.
If she only would have known...
Den här gången var taxichauffören inte riktigt lika finkänslig som förra gången utan pratade ganska mycket om att Julia inte skulle föda i taxin och att det nog skulle gå bra och allt möjligt som jag svarade på med enstaviga ord.
Väl framme kräktes Julia igen utanför entrén och sedan blev vi insläppta i ett tillfälligt rum där de kollade hur öppen Julia var (5 cm) satte på CTG och skrev in oss. Vid det här laget hade värkarna börjat öka i intensitet. Sedan kom två barnmorskor för att hämta oss och ta oss till förlossningsrummet, men de märkte snart på Julias värkar att det var bråttom så utan större mankemang började de ta på sig förkläden, lägga fram peanger och annat som man gör för att förbereda förlossning. Jag försökte lite fint säga att vi förra gången hade fött på förlossningspall och verkligen tyckt om det och att vi gärna gjorde det nu med, men fick svaret att det nog inte fanns tid. Två krystvärkar senare var Olivia född. Totalt spenderade vi fyra minuter i förlossningsrummet innan det var klart. Helt otroligt.
Min fru är världsmästare på att föda barn.
Så långt var allt toppen, men något måste ju alltid jävlas och så också nu. Ganska snart visade det sig att navelsträngen inte satt i moderkakan utan i fosterhinnan, vilket innebar att de inte kunde dra ut moderkakan med navelsträngen som man brukar och då fick de inte ut den. Så de kallade in den största barnmorskan de hade med ljusblå ögonskugga och rökröst som började trycka Julia så hårt i magen att jag höll på att slå tillbaka. Som tur är var hon väldigt sympatisk så jag lyckades tygla mig (är ju känd för att vara notoriskt våldsam annars...)
Som lök på laxen började de också kasta lite oroliga blickar på Olivia för att hon inte skrek riktigt som hon skulle utan mest smågnydde.
Så helt plötsligt satt jag i en fåtölj och såg på medan de misshandlade min fru för att få ut moderkakan och mitt barn för att hon skulle börja skrika. Inget av det gick särskilt bra.
Olivias tystnad var ingen jättegrej påstod de utan de var bara lite oroliga, men sade att det var helt normalt att det blev så här när förlossningen gått så fort. Hon hade ju knappt fattat att hon kommit ut. Åtgärden där blev en timme i kuvös för säkerhets skull.
Den kvarstannade moderkakan verkade vara ett större bryderi och de sprang in och ut och flera olika personer fick möjlighet att slå min fru i magen utan att det gav resultat. Till slut kom en doktor in och sade att hon skulle göra ett försök och om det inte lyckades så blev det upp till operation. De tvingade i Julia rejält med lustgas och sedan satte hon igång. Exakt hur hon gjorde vet jag inte, eftersom jag tittade bort och ägnade mig åt att lugna Julia - som nu hade rejält ont - men plötsligt ropade hon till och visade upp en hel och fin moderkaka.
Problemen var dock tyvärr inte över, utan de kräkningar som hade börjat hemma fortsatte även efter förlossningen. Och fortsatte när vi kommit till vårt lilla rum för natten. Och fortsatte under natten. Och fortsatte under morgonen.
Vi försökte lite husmorstrix, som avslagen cola, men vad som än stoppades i det lilla frut så kom det upp igen. Till slut flyttades vi till ett rum med egen toalett och Julia fick dropp. På morgonen började personalen ha skyddsdräkt och vi blev tillsagda att hålla oss på rummet. Kort sagt hade vi sats i karantän eftersom de misstänkte att Julia kanske hade kräksjuka.
Vi som tänkt att bara stanna över natten fick nu istället vara kvar en natt till för observation. På eftermiddagen igår slutade dock Julia kräkas och nu har vi fått komma hem och hela familjen ligger och sover medan jag skriver det här.
Och som vanligt när man skriver eller säger att Nadia sover så vaknar hon, så det får vara slutet på det här inlägget. Det kommer kanske några inlägg till om hemkosten bl a, så stay tuned.

Nadia pussar sin lillasyster

Lilltjejen

Barmorska i kräksjukedräkt