Get a load of my chest

Eftersom det lilla barnet ännu inte passerat vecka 6 så tänkte jag först vara försiktig med att berätta, men jag insåg snabbt att det är en omöjlighet att bära runt på det här. När Julia sedan sa den mycket kloka saken att hon tänkte berätta för alla som hon ändå skulle berättat för om det blev missfall så bestämde jag mig för att göra likaledes.
Den första att få veta blev David. Jag frågade honom om han ville ta en öl efter repet och lät förstå att jag ville att det bara skulle vara vi - och så blev det. Det kändes väldigt skönt att få prata med en av sina närmsta vänner och framförallt var det skönt hur positiv han var. David kan vara knepig ibland, men det finns ingen som har samma förmåga att kliva fram och säga precis rätt saker när man verkligen behöver det.
I morse ringde jag till mamma och sade att jag hade ett ärende på söder och ville ta en lunch, vilket hon aningslöst tyckte lät jättebra. Satt sedan hela förmiddagen med ont i magen tills jag inte kunde hålla mig längre och ringde till Kalle. Han blev, som förväntat, chockad men jätteglad. Vi bestämde redan nu att han ska fortsätta med sitt pokerproffsande så vi kan gå med knodden på AIK-träningar i vår.
Sedan var det dags för den ömma modern. Eller farmodern, numera. Vi möttes upp på Götgatsbacken och gick till Fenix under lite småpratande. När jag började lite trevande med "nu är ingenting säkert eftersom det är väldigt tidigt..." såg jag att hennes ansiktsuttryck förändrades lite och när jag avslutat meningen blev det efter lite gråt ett långt och bra samtal om allt som rör situationen jag och Julia plötsligt hamnat i. Mamma var glad och satt och smakade på ordet "Farmor" flera gånger. Det kändes så skönt att hon litar på att mig och min förmåga att hantera det här.