Beskedet

Julia frågade mig på eftermiddagen om jag hann med lite tid med henne innan mitt rep senare på kvällen. Ingen konstigt i det, det har hon gjort många gånger förut, men det var något som kändes annorlunda den här gången. Skakade dock av mig känslan och övertygade mig själv att jag inbillade mig.
Någon timme senare i Humlegården sätter vi oss i gräset och precis i samma sekund som jag känner fuktig jord och gräs mot min jeansklädda bak säger hon det.
"Jag är gravid"
Först vet jag inte vad jag ska göra eller säga, så jag tystnar. Chocken känns i hela kroppen och för en sekund står det helt still i huvudet, men sedan sätter stormen fart med desto större kraft. Fram och tillbaka flyger tankarna mellan banaliteter som "Julia inte kommer kunna dricka på midsommar" till mer stora frågor som "Var ska vi bo?". Stötvis kommer en del av tankarna ut som ord medan andra bara fladdrar förbi i flykten. Illamående övergår i gråtfärdighet. Gråtfärdighet övergår i glädje. Glädje övergår i skräck för att Julia inte vill ha barn med mig och är ledsen. Skräcken går tillbaka till illamående - och så håller det på, även om skräcken för att Julia inte vill ha mig minskar allt eftersom vi pratar.
Så sitter vi där i gräset och tittar på varandra. Vi som alltid haft ett gott öga till varandra, men som ännu inte firat tre månader som par har plötsligt ett band för resten av våra liv.